Jag menar: här sitter jag, nu 20 år gammal, och känner mej exakt lika liten som jag gjorde i går den här tiden då jag bara var 19 år. Mina föräldrar tar fortfarande inte mej på allvar, jag slipper fortfarande inte in till de flesta av Helsingfors barer och jag ser fortfarande ut som 16.
Vad jag försöker säga är att det är ju bara alldeles absurt att ha någon sorts kris över att man fyller 20! Så för att citera en klok spurgu (och föredetta drogmissbrukare) vi en gång hade glädjen att träffa i den legendariska Populus: "EI OLE OLEMASSA MITÄÄN SELLAISTA KUIN KAHDENKYMPINKRIISI!!"
Med dessa visa ord i minnet tänker jag alltså fortsätta mitt liv som normalt. Njuta av min ungdom, studielivet och allt annat roligt!
ps. LABRAPÄIVÄKIRJA, del 2
Min och Tuulis framgång i labbet slutade lika snabbt som det började. Hela gårdagen var en enda röra. 8 långa timmar i labbet och inget ville gå rätt! Först hamnade vi göra ett prov 2 gånger (den blev nog inte helt rätt andra gången heller, men vår assare tyckte väl så synd om oss att han godkände det ändå) och sedan tillbringade vi långt över en halv timme på att försöka neutralisera en lösning (den blev hela tiden antingen för basisk eller för sur) för att sedan få höra att den inte alls behövde vara helt neutral utan fick vara lite basisk.
Nåjaa, det var inte allt. Dessutom lyckades vi ha sönder både ett större provrör och en liten pipett allt inom den sista halvtimmen av dagen.
Jag börjar så småningom förstå varför den förra gruppen var så trötta och utmattade hela tiden då de hade labb. Hoppeligen går morgondagen lite bättre!
det här provet fick entligen inte utsättas för klart dagsljus...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar