Årsfest & dagen efter

Söndag, baksmälla (eller snarare "dagen efter ångest", det vill säga morkkis) & alla hjärtans dag ensam hemma. Kan det bli mer deprimerande än så?
Som tur har jag ändå inte behövt tillbringa hela dagen här hemma. Var tidigare på kvällen i stan på "kaffe" med Tessi. Egentligen drack vi cacao med vispgrädde och pratade strunt. Det finns inget som får mej på bättre humör än Tessi och hennes roliga juttur! Tack Tessi för att du alltid orkar lyssna på mej och mitt gnäll om mina onödiga påhittade problem!

Igår var det YFK:s årsfest. Det var en jätte trevlig och lyckad kväll! Allt var så elegant och sofistikerat (om man inte räknar med efterfesten). Och det var så roligt att se alla studievänner uppklädda och lagade. Alla såg så representativa och fina ut! Middagen var också god, fast som ofta på akademiska fester hann man inte riktigt äta eftersom det sjöngs snapsvisor varannan minut. Men jag tycker om att sjunga snapsvisor! (fast nu spelar alla snappsvisor i mitt huvve och det börjar så småningom bli irriterande..)
Och efter middagen var det såklart dans. Och efterfest.











Det var alltså på alla vis en lyckad fest. Så nu undrar ni säkert varför har jag då
morkkis?
Jag vet inte ens själv. Egentligen tror jag att min morkkis (eller det är inte ens morkkis, snarare ångest) inte har så mycket att göra med gårdagen, men gårdagen fick mej att tänka...
Jag har alltid tänkt att jag är en ganska aktiv människa. Jag tycker om att kunna påverka och delta i saker och ting och jag har varit både ordförande för grön flagg, medlem i Svensk ungdom, jag har skrivit till diverse tidningar och så vidare..Men nu har jag kommit fram till att när det gäller mitt eget liv är jag egentligen ganska passiv! Jag bara sitter och väntar på att någonting skall hända, utan att själv göra nånting åt saken. Jag vill aldrig ta första steget och aldrig ta risker. Om jag inte nu börjar aktivera mej själv kommer jag om 10 år att sitta exakt här, på samma ställe, fortfarande väntande på att nånting skall hända!
blää.
Imorgon kommer jag antagligen ångra att jag skrev det här, eftersom jag inte tycker om att berätta alltför personliga saker om mej själv. Men å andra sidan är det väl ändå ingen som jag känner som läser detta?